Bu!

Jag skrämde dig väl inte? Vilken tur, för det var bara mina örhängen. Idag är det alla helgons dag och då passar mina dödskalleörhängen perfekt!
Många förknippar nog denna helg till fest och klä ut sig - Halloween -  men det var nog förra helgen som det var halloweens dag - 31 okt. Tror att halloween traditionen kom från Irland fr början men jag tror allra flesta tänker på USA.
För många är denna en dag då man tänker på någon man mist, en stor sorgdag. Fina minnen, som man har, om dom man mist.
Många går till kyrkogården och tänder ljus en sådan helg.
Döden är ett stort begrepp och det kan ibland vara svårt att prata om... speciellt när det kommer nära en, annars har jag inte svårt att prata om det... det är ju ingen som kan berätta hur döden är, om det bara blir svart när man sluter ögonen eller om själen går vidare i en ny gestalt... Man ska leva livet väl men respektera döden. Respektera dem som har gått bort också.
Själv är jag nog inte rädd för att dö, man får accpetera döden, "vi ska alla någongång dö" som Jocke Berg i KENT sjunger.
Livet är kanske bara ett "förspel" till något större?
Eller så blir man en sten...
Djupanalysen får räcka denna gång. Tillbax till döskalleörhänerna!

Visst är dom rock om nått! Så söta också. Dom är inte stora men har kaxattityd ändå när dem hänger och dinglar i mina öron.

(Klassisk vanitassymbol  - "livet är kort" och om människans bräcklighet.)

Fick panik - för länge sen, då jag en dag bara hittade ett av dom! Det var smärtsamt att inte hitta båda två där dom brukar ligga i en smyckeask. Jag blev galen och skrek... Jag har haft mycket kul med dom och jag sörjde faktiskt det ena örhänget. Så en dag dök det andra upp från ingenstans och det var total harmoni och lycka i mitt hjärta igen. En familjemedlem återfunnen - vilken glädje!